Aktuellt

Läs tidigare veckobrev >>

Åter till startsidan >>

Grått, grått, grått......

v 51-52, december 2017

Sista veckorna för 2017….

...har rullat förbi och i morgon är det årets sista dag. Känns som 2017 bara har svishat förbi och en återblick och reflektion över året kommer i nästa veckobrev.

Julafton....

.....med dess firande blev för oss annorlunda detta år då min Mamma blev sjuk veckan innan då hon var på besök hos oss. Hon har en längre tid haft besvär med yrsel som vi sökt för och div röntgen har skett men man har inte satt fingret på vad det beror på. Är man inne på sitt 84:e år snart så finns det ju tyvärr en hel del som är åldersrelaterat. Nu slog denna yrsel till hastigt på onsdagskvällen och hon ramlade och slog sig så illa så det blev hjärnskakning/hjärnblödningar och akuten besök samt sjukhusvistelse i över 1 vecka. Hon är nu hemma hos sig igen men med utökat stöd från hemtjänsten.

Det var sen tidigare bestämt att vi skulle fira jul i min hembygd hos min syster och så gjorde vi också men var på julaftons kväll hos mamma på sjukhuset.

Det är aldrig "roligt" när någon är sjuk och speciellt inte ens mammma. Bor man desstuom 25 mil bort så känner man sig lite otillräcklig.

Nu hoppas vi att Mamma piggnar på sig och att hon får må bra igen.

Hennes katt,Tusse, har nu flyttat hem till oss och det är "Zoo-Ekdal" här med 4 katter och en hund...... finns det hjärte rum finns det .......rum.......

Man blir lite....

....mentalt trött när nått sånt här händer och all oro timmarna på akuten och därefter. Men man får ta en dag i taget och se hur det landar.

Skönt jag inte skulle till Stockholm och jobba utan kunde koppla upp mig hemifrån.

Nu hoppas vi på dagar med avkoppling och därför är vi soloalena hemma på nyårsafton Anders och jag vilket känns jätteskönt!

Hästarna då?

Jo det blir ju lite som det blir med att vara seriös då det av snön blev isgata och "katastrof" kan man ju säga. Tröttsamt men inget man kan påverka. I skogen är det blööööööött utan dess like men vi tar oss fram ändå även om det inte är optimalt.

Sen blir det så klart turer till ridhuset men det ska erkännas att motiovationen inte varit så hög och det är väl inte hela världen heller att det blir lite lugnare tempo ett tag.

Men sen så vette katten om inte Bonsay känner på sig min håglöshet då han flera pass bara varit så fin att rida och då kommer man påmind varför man sliter som man gör - det är ju så kul!

Anders är ju världens bästa man och han har följt med till ridhuset och vi har varvat med hästarna och även han har ridit Cantaluppi.

När han ridet så sitter jag alltid upp 10-15 min efteråt och rider lite mer rörelser med Cantaluppi och det känns som att vi nog kommer klara en MsvB4 nästa år. Sicken resa den hästen gör.